...eller nja, det beror ju på vem som är varg. Och just i dag är det jag själv...och mina egna tankar och känslor... För egentligen är jag ju bara rädd, rädd för att vara ensam, rädd för att komma någon nära, rädd för att släppa någon nära, rädd för att såra andra men även mig själv, rädd för att bli kär eftersom risken finns att man blir sårad igen...
En gång hörde jag att "medan man gråter sörjer man mindre, medan man slåss hatar man mindre och medan man flyr känner man mindre fruktan..." (tror att det var en dansk man vid namn Mikael Rode som sagt detta. Och ja, det förklarar mig och mitt liv.... när Mannen drog grät jag inombords och jag sörjde mindre... jag slogs i min egen hjärna mot vad Mannen sagt om mig för att bevisa att han hade fel och i det kriget hann jag inte hata...och jag flyr från famn till famn för att inte rädslan skall hinna ifatt... men just idag, knackar rädslan på min axel... jag möter den och vet att jag har så fel, det är ju underbart att komma någon nära även om det bara är för en stund. För vem vet eller kan förutspå hur en relation slutar? Och hur underbart är det inte med kärlek? Och man sårar alltid någon annan eller sig själv... men man ska ju undvika att göra det medvetet och på ett elakt vis.
Kanske dags att släppa Mannen fri, låta mitt hjärta få stå öppet så att någon annan får möjlighet att ta sig in... sluta plugga hans språk eftersom vi aldrig kommer att prata...hoppet om att det ska bli vi är dött men dags att begrava det långt under jordens yta. Sluta fantisera om honom - han kommer inte ta i mig igen... men hur i helvete blir man av med demonerna i mitt huvud? För jag vill ju inte ha relationen som tog slut - jag vill ju bara ha dom bra stunderna...och dom fanns ju bara när han tillät och i min fantasi... dags att ta tag i verkligheten!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar